Christiansö

Christiansö

Ögruppen Ertholmene - i dagligt tal kallad Christiansö efter sin fästning - är en samling klippöar på drygt 38 hektar cirka 18 kilometer nordost om Gudhjem. Störst, och dessutom bebodda, är Christiansö och Fredriksö. Därnäst kommer fågel-reservatet Græsholm samt skären Tat, Lilleö, Vesterskær, Tyveskær, Præsteskær och Österskær. Öarna är uppbyggda av svagt räfflad granit, vilken mycket påminner om Hammergraniten på Bornholm. Ytan präglas av istidens glaciärers avhyvlande och polerande verkan. Här och var är graniten täckt av ett tunt lager jord. Denna har inte funnits naturligt, utan är ditfraktad - dels för att ge kreaturen bete, och dels för att dämpa ”studsen” i det hårda urberget, vilken annars medförde svåra rikoschetter i samband med fientlig beskjutning.

 

Namnet Ertholmene kan hänföras till ställets litenhet eller till att de två bebodda öarna med det mellanliggande sundet är att likna vid en öppen ärtskida. Christiansö (710 m lång och 430 m bred) är skild från Fredriksö (440 m lång och 160 m bred) av Nordrehavn och Söndrehavn. På det smalaste stället (30 m) leder en hängbro över vattnet. En fast bosatt befolkning fanns knappast före 1684. Bara under sommartiden kom det fiskare från Bornholm, Skåne, Blekinge och norra Tyskland. De medförde familjer, kreatur och höns. Under fisketiden bodde de i enkla bodar. Det fanns goda fiskeplatser nära hamnen och detta var en stor fördel före motorbåtarnas tid.

 

Efter krigen mot Sverige 1657-1658 måste Danmark, vid freden i Roskilde, avstå alla områden öster om Öresund (Skåne, Halland, Bohuslän, Blekinge och Bornholm) och därmed hade man mist sina stödpunkter i Östersjön. Bornholm frigjorde sig från det svenska herraväldet och blev åter en dansk ö i slutet av år 1658. Därmed kom ön att bilda landets förpost mot öster. Detta gav anledning till att undersöka möjligheterna för ett befästnings-bygge. Bornholm saknade goda hamnar, och då den danska flottan inte längre var i besittning av hamnar öster om sin bas i Köpenhamn, såg man sig om efter möjligheterna för att inrätta en eller två goda örlogshamnar på Bornholm. Ett projekt gick ut på att utnyttja Hammersöen och spränga upp en förbindelse från den till havet, men den planen fick överges som alltför kostsam. Andra tänkbara placeringar var Rönne och Arnager.

 

Övervägandena blev emellertid avbrutna när kungen, Christian V, började det skånska kriget mot Sverige för att återerövra de förlorade landsdelarna. Kriget fick svenskarna att flytta sin flotta från Stockholm till Karlskrona, vilket medförde att den kunde operera friare och under en större del av året, än då den låg infrusen i huvudstaden. För Danmarks vidkommande blev det nu nödvändigt att etablera en hamn i det bornholmska området, varifrån man permanent kunde följa vad svenskarna företog sig. Valet föll på Ertholmene, där det fanns två naturliga hamnbassänger, som kunde fördjupas och befästas. Ytterligare en fördel var att de kunde anlöpas under alla vindförhållanden.

 

Arbetet påbörjades 1684 och utfördes av två kompanier norska soldater tillsammans med 50 man ur Bornholms milice. Befälhavare var den norske översten Coucheron. Inseglingen till hamnen befästes med två batterier i syd och nord. De var öppna baktill, men kunde här täckas av Store Tårn, som uppfördes på Christiansö. På Fredriksö anlade man Lille Tårn, varifrån man med kanoner kunde hindra en fiende att gå iland på Græsholmen. Själva fästningen stod färdig redan 1685 och så småningom uppfördes också två långa kaserner till besättningen och deras familjer. Runtomkring på öarna anlades flera batterier och mellan dessa murar av kluven gråsten. Store Tårn byggdes som en ring och utnyttjades, för de två nedersta våningarnas del, till att börja med som kyrka, kommendantbostad och arsenal. Från 1806 har Store Tårn använts som fyrtorn. I Lille Tårn finns numera Christiansös museum.

 

Klicka här för att boka paket till Bornholm med färja