Vandringsleder på Bornholm

Tur 1 - Lilleborg och Rokkestenen

Denna tur utgår från Christianshöj och därifrån vandrar man i sydlig riktning förbi Römersminde, Gamleborg och Römersdal - den sistnämnda var Hans Römers egendom i början av 1800-talet. Här vänder stigen norrut igen och man passerar så småningom Borresö och Lilleborg. På den del av slingan, som ligger norr om landsvägen, finns bland annat Rokkestenen - ett av de stora flyttblocken från istiden. Det vilar enligt sägnen på en diamant och kan därför fås att röra sig - i motsats till Munken - ett annat flyttblock, vilket är beläget lite längre fram på vägen mot Aaremyr och Jomfrubjerget.

 

Tur 2 - Ekkodalsturen

Startplatsen är Springbakkehus, till vilket man tar sig från landsvägen mellan Vestermarie och Åkirkeby. Stigen går genom Bornholms största sprickdal, Ekkodalen, och man får se den från dess vackraste sida. Man följer till en början Kong Fredrik IX:s vej. Den sjö, som kan ses härifrån, är Vallensgårds Mose. Från höjden ovanför sjön har man en fin utsikt över hela Sydbornholm.

Ekskogen på klipporna längs Ekkodalen är fridlyst naturskog. På försommaren täcks marken här med ett flor av liljekonvaljer. Till själva dalen finns en nedgång vid Jægergrotten, där ängen är som vackrast.

Vägen tillbaka går upp via trappor väster om skogsfogdegården Römersdal och passerar så småningom Rytterknægten med Kongemindet samt några av de mest karaktäristiska skogspartierna i Almindingen.

 

Tur 3 - De Gömda Sjöarna

Startpunkten är belägen vid skogvaktarbostället Segen, utmed landsvägen 12,5 km från Rönne. Turen går härifrån rakt söderut och genom ett unikt område, Arboretet, där det finns många sällsynta trädarter. Vid Gulbakkevej, som leder genom ung granskog, kommer man till Store Grankule, den kristallklara skogssjön, som endast få bornholmare känner till.

Stigen leder sedan österut mot nästa sjö - Duedalsvandet. Den dyker plötsligt upp i bottnen av en dal. Det ursprungliga namnet på denna plats är Dödedalen, och det finns verkligen anledning att iaktta försiktighet på detta ställe.

 

Vandringsleder Nordbornholm

 

”Hammerknuden runt”

Turen går genom en vacker natur, där urberget spelar huvudrollen. Den ger ett imponerande intryck av detta stora klippmassiv med backar och dalar, klyftor och klippsjöar, som i de flesta fall är rester av stenbrott. En mer storslagen natur kan knappast upplevas någonstans på ön. Utgångspunkten är Hammerhavnen eller Sæne Havn, som den också kallas. Den utgjorde tidigare utskeppningshamn för granitverket och dessförinnan angöringsplats för Hammershus fästning. Numera används den främst till fritidssjöfart och tjänstgör dessutom som hemmahamn för de turbåtar, som på sommarhalvåret gör seglatser längs kusten för turister.

 

Längs räddningsstigen tar man sig norrut och kommer snart till Kongestolene - ett fågelberg med häckande kajor och måsar - på  vinterhalvåret rastplats för ofta mer än 500 skarvar. Kælderhalsen är ett klipparti som påminner om en gammaldags källarnedgång. På klipporna närmast vattnet finns en oförstörd och artrik lavvegetation. Vid Guldkilden, en bit längre fram, kan man på grund av källans näringsrika vatten, studera en för området sällsynt kärrväxtlighet med bland annat stora bestånd av nyckelblomster.

 

Salomons Kapel är en ruin av det medelålderskapell, som fanns på denna plats och som främst användes av tyska köpmän, vilka hade nedsaltningsplats för sill just här. I närheten av kapellet ligger Salomons Kilde, vars vatten en gång ansågs vara hälsobringande. Vid Hammerodde fyr vänder stigen i sydostlig riktning. Området här är planterat med barrskog, som inte tycks trivas så värst bra. Östsidan av Hammerknuden uppvisar talrika exempel på hur vackert rundslipade, ja närmast spegelblanka, klipporna kan vara. Isen kom in från öster eller nordost, gled in över klippan och slipade och polerade dess yta.

 

Stigen går via ett område benämnt ”Osandet” förbi Sandvigs campingplats och fortsätter sedan i sydvästlig riktning mot Hammersöen. I slutet av 1700-talet gav vinderosionen denna del av sprickdalen ett ytlager av sand. På någon meters djup kan man på vissa ställen finna torv som ett bevis för att sjön tidigare sträckt sig längre mot nordost. Hammersöen är med sina 10 ha öns största insjö. Dess största djup uppgår till 13 meter. Vegetationen är begränsad till några få arter, men sjön hyser en dammussla, som inte finns någon annanstans i världen.

 

Norr om sjön för stigen vidare upp mot Höje Meder och sedan ned till den del, som kallades ”Sibirien” - ett äldre stenbrottsområde utanför all ära och redlighet - från vilket ett minne är Krystalsöen. Härifrån kan man göra en liten utvikning norrut mot Hammerfyret uppe på Örnebjerg, 77 m över havet. I slutet av serpentinvägen Fyrvej, har man 1871 byggt ett 21 meter högt granittorn. I skogen längs vägen kan man under maj och juni få uppleva en av öns näktergalskörer. Från Hammerfyret når man, via sprickdalen Sandhammeren, den nordvästra delen av stigen vid skansarna intill Guldkilde.

 

Vi återvänder emellertid söderut till och förbi Krystalsöen, samt vidare ned mot Sæne Meder och ett vattenfyllt stenbrott med namnet Opalsöen. Efter stenbrytningens upphörande har detta område utvecklats till ett veritabelt fågelberg med många häckande arter. Härifrån har man en betagande utsikt över Hammersöen, Hammerhavnen, Hammershus och Langebjerg. Det sistnämnda bebos enligt den bornholmska sagotraditionen av en trollfamilj, i vilken sonen ”Kröllebölle” är ”superstar” och förekommer som souvenir i många olika former, bland annat i keramik. Han har också fått ge namn åt ett glassfabrikat på ön. Övriga familjemedlemmar är systern ”Kröllaborra”, fadern ”Bobbarækus” samt modern ”Bobbasina”. Dessa visar sig enligt sägnen endast vid midnatt på Langebjerg.

 

Vandringstur till Moselökken Granitverk

Börja turen vid Hammershus´ bussparkeringsplats! På vägvisarstenarna vid landsvägen hittar man den första av de gula markeringar, som utmärker stigen. Denna går till en början i rakt ostlig riktning från Hammershus mot Allinge. Första biten vandrar man genom en vacker, självsådd naturskog bestående av olika lövträdslag. Att marken är näringsrik, trots det tunna mullagret ovanpå klippan, kan man förstå av den artrika och frodiga örtvegetationen. Stengärdena avgränsade förr de olika betesängarna i området.

 

Stigen leder runt Moselökken Granitverk - ett arbetande stenbrottsmuseum och ett av de få granitbrott på Bornholm som fortfarande är i drift. Från skogsvägen längs stenbrottets nordöstra sida kan man få en god överblick av anläggningaen. Intill stenbrottet finns ett imponerande stenhus, ”Moselökkehus”, som är byggt av olika granitsorter från hela ön. Genom trädgårdsdörren kommer man in till utställningen ”Bornholms stenindustri förr och nu”. Den röda tråden är en planschutställning, men man kan även studera gamla verktyg, prover på förarbetad sten samt exempel på vad bornholmska stenhuggare har kunnat forma av granit. Två kända bildhuggare är representerade med olika skulpturer. Slutligen finns också en modell av ett stenarbetarhem från ”Langelinie” i Sandvig, som det tog sig ut omkring år 1910. En videofilm och ett par diaserier om den bornholmska stenindustrin kompletterar utställningen.

 

Utanför museet står en restaurerad stenkran och här visar också stenhuggare hur man kan arbeta i granit med gammaldags verktyg. Dessutom är äldre stenarbetare knutna till utställningen för att berätta om verksamheten förr i tiden. Besökande får möjlighet att prova sina krafter på graniten. Av en ansvarig på museet får man ut verktyg, säkerhetsutrustning och ett stenämne. Det är dock ytterst viktigt att alla säkerhetsföreskrifter följs noga, då det annars kan innebära skaderisker för den som arbetar eller dem som tittar på. Tid för gruppbesök kan avtalas på vardagar under tiden maj till september. Man försäkrar sig då samtidigt om rundvisning och demonstration.

 

På tillbakavägen passerar man den lilla skogssjön Ankermyr i en vacker omgivning av murgröneklädda ask- och furustammar. Strax före landsvägen, som leder tillbaka till utgångspunkten, ses en frilagd sträcka av en medeltidsväg. Den ledde en gång till Hammershus och är uppenbarligen anlagd av olika bönder, eftersom man funnit variationer i stensättningen. På borgen satt den gången stränga herrar, som höll ön och dess befolkning i ett fast grepp. När ruinen på tillbakavägen betraktas från sin vackraste sida, bör man därför tänka på, att det är först nu Hammershus har blivit en idyll. Genom största delen av dess 800-åriga historia har den varit skådeplats för våld och ond bråd död och alltid en symbol för rikedom och makt.